”Det kommer en renovering, vi gör ingenting nu”: om renovräkning i Gränby

Idag skriver Åse Richard det sista inlägget under vårens bloggtema renovräkning. Åses text beskriver både hur det är att drabbas av plötsliga hyreshöjningar och hur du kan organisera dig för att motsätta dig renoveringar som höjer hyran. 

Det finns ögonblick jag aldrig glömmer, minnen så knivskarpa att de känns som igår. Ofta förknippade med tillfällen eller händelser som skakat om, som ändrat min uppfattning, så att världen efteråt varit liksom annorlunda. Ett exempel, en snöig kväll i Uppsala när vi var över hundra hyresrättsinnehavare som trängde ihop oss i en aula i Gränby, området där vi då bodde. Längst fram stod fem män, några i kostym. De representerade vår hyresvärd och berättade om sina planer, de där våra hem efter år av eftersatt underhåll äntligen skulle renoveras. 

Något halvår tidigare hade jag läst på en lapp i trappuppgången, om renoveringen. Kanon! Vi trivdes jättebra här, jag och min familj, även om husen var lite slitna. Min dotter frågade ibland om vi inte kunde få ny färg på köksluckorna, eller kanske roligare tapeter i vardagsrummet, men när jag ringt bolaget några år tidigare sa de ”det kommer en renovering, vi gör ingenting nu”. Så jag satte upp glada teckningar och affischer på skåpen och väntade, snäll och lite godtrogen. 

Men inte helt naiv ändå. Under sommaren gjorde vi en namninsamling, några grannar och jag . Vi knackade på alla dörrar – det är 1023 lägenheter i området – och diskuterade renoveringen som skulle komma. Många var faktiskt oroliga redan då, för i vårt grannområde Kvarngärdet hade det kommunala bolaget höjt hyran med trettio procent. Många kunde berätta om vänner, släktingar eller andra bekanta som tvingats flytta för att de inte hade råd att bo kvar. Skulle samma sak hända här? Nej tänkte vi, till en början. Sen blev vi ändå lite osäkra. Kanske bäst att göra något? För tänk om vår hyresvärd inte förstod hur oändligt puckat det vore att upprepa samma misstag hos oss? 

Bolaget gick med på att ha så kallade samråd. I Hyresgästföreningens lokal hade vi under hösten flera möten. Vi berättade om erfarenheterna från grannområdet, och visade exempel på bra renoveringar som gjorts på andra orter. Där folk kunnat bo kvar. Vi lyfte fram viktiga värden i vårt område, och pratade om varsam renovering. Vi berättade också om oron många kände, över att kanske tvingas flytta. Vi diskuterade konkreta tekniska lösningar, och upplevde för det mesta att bolaget verkade lyssna. Vi åkte till Stockholm och överlämnade namnlistan till högsta cheferna. Vi ringde lokalpressen, och de kom! En annan gång frågade vi en jurist på Hyresgästföreningen om hon kunde  berätta för oss om våra rättigheter, vilket i och för sig är en ganska deprimerande historia eftersom hyresrättsinnehavare idag har väldigt lite att säga till om, men det var ändå bra att lära sig mer. Efter det  skrev vi en halv A4 om de rättigheter vi faktiskt har, och några grannar översatte till flera språk som vi kunde sätta upp i trapphusen och dela ut i brevlådorna. Allt det här tog förstås en hel del tid, men det var kul också att göra saker ihop. Det blev mycket snack om renoveringar det halvåret, på möten, i tvättstugan, på lekplatsen, på hundpromenaden och i trapphus. 

Jag trodde nog aldrig att vi skulle kunna stoppa hyreshöjningarna helt, men jag var helt säker att det inte skulle bli lika illa som i grannområdet. Trettio procents höjning, och – minst – halva området tömt. Klart att vår hyresvärd inte skulle upprepa samma misstag!

Gränby

Tillbaks till kvällen i aulan, den när det snöade utomhus och vi var över hundra personer som satt hopklämda och lyssnade på kostymernas prat. Jag minns precis, allt är kristallklart, som hände det igår. Bolagets representanter visar bilder på nya ”Gröna Gränby”, och så säger de att de tänker höja hyran med fyrtiotre procent och stolen liksom försvinner under mig och allting snurrar. Är de helt galna? Det bara snurrar och jag tror jag hört fel. De hade inte ens hintat om det här under alla de möten vi haft! Sista träffen hade vi vart supertydliga, ”gör inte som i grannområdet, vi kommer tvingas flytta”. Fyrtiotre procent? Kan de ens göra så?! Har vi inga rättigheter alls?

Sedan dess har jag pratat med många grannar, gjort både korta och djupare intervjuer.  Jag vet inte varför egentligen, bara att det kändes viktigt att dokumentera dokumentera dokumentera. Det här var fem år sedan, och när jag lyssnar på banden idag förstår jag att vi var många som var med om samma sak den kvällen. Det hela kom som en chock! Fatima berättar hur hon började skratta, det här kunde väl  inte vara sant? Lena, som just blivit pensionär, fick den natten sitt livs första panikångestattack. Mustafa berättar hur det slog till som ett hårt slag i huvudet, och att han därefter inte kunde tänka på annat än hur han och familjen skulle klara sig. Vårdcentralen fick många besök under det följande året, och fick skriva ut antidepressiva mediciner och sömnmedel till hyresrättsinnehavare i vårt område. 

Vi som samlat in namn, ordnat möten och delat ut lappar i trapphusen bestämde oss för att göra mer motstånd. Det kändes förbannat bra, att inte bara tiga still. Vi skrev, ordnade fler möten, demonstrerade, lärde oss massor och bråkade högljutt. Man behöver inte kunna så mycket för att samla till ett möte, men jag tycker vi var modiga! Det kändes osäkert i början, och ibland blev det lite svajigt, men allt som egentligen behövs är en lokal, någonstans att trycka upp trapphuslappar, tejprullar och så gärna kaffe och fika för då kommer fler. Ibland var det verkligen förbannat jobbigt, jag såg inte många tv-serier under den här tiden, och  fick många gråa hårstrån, men det var ok för bolaget fick ändå backa litegrann till slut. De blev skrämda av allt vårt oväsen! Ibland kändes det nästan som att de var överraskade över att det bodde människor i deras hus! De gick med på en lite lite lite lägre nivå av renovering, hyreshöjningen skulle bli 34 procent men de som ville kunde välja en varsam renovering och den skulle kosta mindre, 18 procent. Det är förstås alldeles alldeles alldeles för mycket, många flyttade, men ändå en delseger att de inte kunde göra precis som de vill. Dessutom vet vi att vår kamp, tillsammans med hyresrättsinnehavare i t ex Göteborg och Stockholm som också gjort motstånd,  bidragit till att den här frågan fått mer uppmärksamhet nationellt. Till exempel pratas det inte bara om hus i den allmänna debatten längre, det pratas om hem. Det är en viktig skillnad, och det har vi kämpat för!

Efter ett tag förstod vi att vi inte var ensamma! Det var stort. Genom Facebook och tidningar upptäckte vi att det som hände i vårt område inte var unikt. Vi fick kontakt med grupper i andra städer, och förstod att några skulle ordna nåt som hette Bostadsvrålet i Tensta och vi åkte dit förstås. Det var grymt! Hyresrättsinnehavare, aktivister, forskare och andra som var intresserade av bostadsfrågor, på samma plats en hel helg! Som pratade renoveringar och tvångsflytt så som vi själva gjorde, utifrån boendes egna perspektiv och erfarenheter. Vilken kick! Genom Bostadsvrålet, som är ett informellt nätverk och träffas en gång om året, har vi lärt oss mycket. Läs till exempel gärna boken Rätt Att Bo Kvar (www.rattattbokvar.se), en konkret handbok med erfarenheter från olika håll i Sverige, om hur man kan organisera sig lokalt för att motsätta sig renoveringar som höjer hyran. Idén till den boken väcktes  under Bostadsvrålet i Göteborg. Sen hölls det ett vrål i Malmö också, och nu senast ett i Uppsala . (www.bostadsvralet.se) . På hemsidan finns bra filmer från de fyra träffar vi haft hittills, titta gärna!

Gränby då, vad har hänt här? Hela området har förändrats. Många flyttade och renoveringarna är verkligen under all kritik med ny inredning av dålig kvalitet, förstörd utemiljö och sociala nätverk som splittrats. Det syns i området att det blivit sämre här, det är skräpigt och tråkigt. Som att ingen bryr sig längre. Bolaget har fortfarande alldeles för mycket makt och gör lite som de vill. Men det var ändå värt att göra motstånd, för en bit på vägen kom vi och massor har vi lärt oss. Vi har blivit inspirerade av andra, och förhoppningsvis peppat fler att göra något. För det som behövs, det är förstås att vi tillsammans trycker på för att få lagar som begränsar fastighetsbolagens framfart i våra områden, och en politik som fördelar resurserna jämnare mellan folk som bor i hyresrätt och de som äger sitt boende.  Idag t ex delas 40 miljarder om året ut i rot- och ränteavdrag till ägare av bostadsrätt och villor, där 85% av ränteavdraget går till den rikaste halvan av befolkningen. För ombyggnationen av hyreshus är bara 700 miljoner om året. Känns inte helt fräscht, faktiskt. 

Åse Richard

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug

We'll be back!

Hej! Vi bygger just nu om Agenda: Jämlikhet Stockholm. Under tiden kan du besöka Agenda: Jämlikhet Göteborg för att läsa bloggar, se vad som händer i Göteborg, eller så kan du följa oss på något av våra konton på sociala medier. Har du någon minut över tar vi gärna emot dina förslag på hur vi ska utveckla sidan. Stort tack!

Svara på enkäten Gå till sidan