VILL DU SKRIVA ETT INLÄGG FÖR OSS PÅ AGENDA: JÄMLIKHET?

Vill du blogga hos oss?

Vi på redaktionen för Agenda: Jämlikhet uppmuntrar alla som är intresserade av jämlikhetsfrågor att skapa blogginlägg. Både som privatpersoner eller i egenskap av en organisation eller grupp. Ett blogginlägg kan vara skriven text men också bilder, video, ljud med mera. Du hittar aktuella och kommande bloggteman under fliken Bloggteman. Inlägg och tips på teman skickar du till blogg@stockholm.agendajamlikhet.se

Bloggen är ett forum där man kan ta upp något man vill diskutera, kanske dela med sig av sina tankar och erfarenheter eller berätta om det man gör. Blogg som kommunikationsform innebär en stor frihet!

Blogginlägg kan skilja sig från varandra som natt och dag, både när det kommer till form och till innehåll. Inläggen kan såklart bestå av text men även av bilder, videos, ljudfiler och annat.

Inlägg kan vara politiska, humoristiska, informativa och gripande. De kan skrivas av personer, grupper eller organisationer. Ett inlägg kan vara en berättelse, en topplista, information om något, ett hyllningstal, en replik på ett annat inlägg eller ett inpass i en större samhällsdebatt. Vi uppmuntrar alla som vill blogga att vara kreativa och att inte vara blyga för att testa nya idéer eller format!

Känner du dig osäker? Här kommer några tips:

  • Bilder – Ett inlägg med bilder är nästan alltid mer lockande och lättare att ta till sig. Bilden/bilderna kan egentligen föreställa lite vad som helst och behöver inte ha med innehållet i inlägget att göra. Ta någon som du gillar!
  • Använd ett enkelt språk – Undvik att använda ett invecklat språk och långa meningar. Inlägg blir mer tillgängliga för en större publik ifall de inte innehåller en massa snåriga meningar och svåra begrepp.
  • Hellre korta och många än få och långa – Blogginlägg kan som sagt se ut på olika sätt. De blir mer tillgängliga för läsare ifall de inte är för långa. Om du skriver i Word kan en tumregel vara att om texten är längre än en A4 sida kan det vara en god idé att skära ner. Eller varför inte göra en serie inlägg om du har mycket att säga!
  • Kompromissa inte med budskapet – Även om det finns olika knep för att göra blogginlägg mer tillgängliga och enkla att läsa, betyder det inte att du ska kompromissa med budskapet. Självklart är det viktigaste att du känner att inlägget har substans och att du får sagt det du vill säga!

Vill du blogga får du gärna bolla idéer med oss på redaktionen om du känner dig osäker!

Redaktörerna läser igenom allt som publiceras och har alltid en dialog med den som skapat inlägget om något skulle vara oklart, problematiskt eller svårbegripligt.
 

Hör gärna av dig om du är intresserad av att skriva för oss!

Maila oss på: blogg@stockholm.agendajamlikhet.se

FÖR ALLAS LIKA RÄTTIGHETER: ETT SKIFTE FRÅN HBTQ TILL GSRM?

För länge sedan debatterade jag med en sextonårig kostymklädd pojke, som många år senare skulle komma att bli riksdagsman. På den tiden betraktade samhället samkönade relationer som ogiltiga. Radikala politiker ville införa registrerat partnerskap. Själv var jag en extremist som ville införa könsneutralt äktenskap. Antalsneutralt också, för den delen. Detta var så klart knäppt av mig, alla var ju överens om att samkönade relationer inte är lika mycket värda som olikkönade. Sextonåringen ansåg att det dåvarande systemet var rättvist. Enligt honom skulle alla ha samma rättigheter, och det existerade inte någon diskriminering i lagen: precis som en heterosexuell man får gifta sig med vilken kvinna han vill, så fick även en bög gifta sig med vilken kvinna han ville. 

Enligt de mänskliga rättigheterna har alla människor lika värdighet/värde och rättigheter, oavsett grupptillhörighet. Men som exemplet med sextonåringen visar så måste vi synliggöra utsatta grupper för att rättigheterna ska inkludera även dem. Utifrån en heteronorm kan det framstå som “lika rättigheter” att en bög får fria till vilken kvinna han vill. På samma sätt som det finns en heteronorm i mainstreamsamhället, så finns det en homonorm i kampen för minoriteters rättigheter; en hierarki där Homosexuella står högre än Bisexuella vilka står högre än Transpersoner, vilka i sin tur står högre än övriga delar av Queerspektrat – t.ex. intersexuella, asexuella, sadomasochister, fetischister, polyamorösa, pansexuella osv. På sikt vore det därför bra att fasa ut begreppet HBTQ till förmån för GSRM – där “M” står för Minoriteter och för Mångfald, medan G, S och R står för Genus, Sexuella/Sensuella respektive Romantiska/Relationella. I praktiken betyder HBTQ och GSRM samma sak. Skillnaden är att med GSRM slipper vi den ovan nämnda hierarkin, samtidigt som det blir svårare att definiera bort de minoriteter som inte är just HBT, som att göra “queer” till t.ex. en klädstil istället för ett samlingsnamn på allt som bryter mot godtyckliga normer. I slutändan handlar kampen om hela regnbågsspektrat. Det är en kamp för varje människas rätt till sin egen kropp och till sitt eget känsloliv.

// Xzenu Cronström Beskow

 

Xzenu

Vänskaper som motverkar psykisk ohälsa

Kompis Sverige

Idag skriver organisationen Kompis Sverige för Agenda: Jämlikhet. Genom Kompis Sverige har många nya och etablerade svenskar fått kontakt och byggt vänskaper. På fyra års tid har över tretusen personer mötts, som annars kanske inte hade träffats.

Att psykisk ohälsa skulle vara ett problem hos nya svenskar är kanske inte något helt överraskande. Dels på grund av att många nya svenskar idag har flyktingbakgrund, men också på grund av avsaknad tillhörighet, nätverk och relationer till människorna, arbetslivet och systemet i sitt nya land. Ensamhet, utanförskap, segregerade bostadsområden och diskriminering är alla saker som inte främjar ett psykiskt välmående eller ökar möten mellan nya och etablerade svenskar (Socialstyrelsen, 2009).

Kompis Sverige är en ideell organisation som försöker motverka ovan nämnda processer genom att skapa just möten mellan nya och etablerade svenskar. Genom att göra djupgående intervjuer matchar organisationen personer med liknande utbildning, yrke, intressen och livssituation för att skapa kompispar. Kompisparen matchas under förutsättningen att de träffas ungefär sex timmar per månad i sex månader för att lägga grunden för en, förhoppningsvis, livslång vänskap. Det överhängande målet med organisationen är att skapa jämlika möten mellan personer som annars inte hade träffats. Andra mål är att tillhörighet, relationer, nätverk och i viss mån språk skall utvecklas under kompistidens gång.

Sedan 2013 har över 3500 personer i Stockholm och Skåne fått en ny kompis genom Kompis Sverige. Vi hoppas att vi har hjälpt dessa personer att se saker från nya perspektiv och att känna tillhörighet till det som vi ser som det nya Sverige: en plats där nya svenskar inte anpassar sig efter etablerade svenskar, utan där nya och etablerade anpassar sig efter varandra. Det är lätt att trycka på samhälleliga anledningar till att engagera sig för integration på individnivå. Men vi hoppas att de främsta skälen är de egoistiska; att få möjligheten att träffa en person som en har mycket gemensamt med men som man kanske inte hade träffat annars. Vi hoppas att vi har visat våra matchade kompisar att social inkludering är givande men framförallt roligt. Integration är kanske inte helt enkelt, men Kompis Sverige erbjuder ett lätt och roligt koncept för att engagera sig för integration på individnivå: En kompisförmedling där både nya och etablerade svenskar inkluderar varandra.

/ Louise Withalisson, Praktikant på Kompis Sverige våren 2017

 

Källa: Socialstyrelsen. 2009. Socialstyrelsen – Folkhälsorapport 2009. 

DROGANVÄNDARNAS "MAMMA"

Agenda:jämlikhet Stockholm lånar idag ett inlägg från vår systerorganisation i Göteborg, som publicerades förra året. Men reportaget är lika engagerande idag som igår. Tristan Troby berättar om Leila Haidari som arbetar med drogberoende personer i Kabul. 

Efter explosionen vid säkerhetspolisen i tisdags, där 100-talet människor dödades beräknar människor att talibanerna håller sig lugna en tid, eftersom de nu har gjort sig påminda igen. Hur lång den tiden blir vet dock ingen. Jag är i Afghanistan för att ta del av hur de arbetar med HIV-prevention och hur situationen kring aids ser ut här i frågan. En viktig del i förebyggande arbetet är genderperspektivet. Trots säkerhetsproblematiken som vi får i media i Sverige finns det ett liv som i första anblick påminner om en normalsituation. Men det finns många olika säkerhetsaspekter. Jag har mött Leila Haidari här i Kabul, som arbetar med stöd till droganvändare, mestadels heroinister. Vid tiden före solnedgången kommer de flickor och kvinnor fram som är drogberoende och samlas med de pojkar och män som redan är vid den speciella bron i västra/centrala Kabul.

Denna bro är en central plats för droghandel och användande för ca 3000 personer. Polisokhta, som platsen heter, är lite som en by under jord och en hel del människor sover även under denna bro, inte bara delar kanyler med varandra. Hit kommer Leila ett par gånger om dagen och de kallar henne för ”mamma”. Hennes arbete består i att försöka få så många som möjligt att sluta använda drogerna, avgifta dem, bedriva en Anonyma Narkomaner-samtalsgrupp och efter avgiftningen ge personerna möjlighet till volontärarbete och sedan arbete med restaurangverksamhet, matt-tillverkning och andra typer av hantverk, vars inkomster går till att driva runt verksamheten. Hon säger att hon inte får några medel från regeringen och stöd försvann för delar av verksamheten då utländska organisationer lämnade Afghanistan. När de hade testningsverksamhet tidigare var en av tio HIV-positiva och två av tio var smittade med hepatit B eller C.

Leila Haidari

Leila är en energisk person och hon kommer till vårt möte på restaurangen precis efter att ha haft en samtalsgrupp. Vi sitter på terrassen och solen skiner gott i den annars så friska Kabul-luften. Det obligatoriska téet kommer fram och jag är glad att de inte gör som i Kurdistan; redan blandat i ett halvt kilo socker. Hon säger att det är en ojämn kamp mot drogerna, eftersom produktionen och tillgången på dem vida överstiger den hjälp människor kan få för att bli av med drogberoendet eller den information som finns för att informera de många analfabeterna (flest kvinnor) om drogernas skadeverkningar.

Leila är, vad man i Sverige skulle benämna, en stark kvinna som är engagerad och tror att det går att skapa förändring. Hon hör till Hazarerna, en av de fyra största etniska grupperna i Afghanistan, som i mångt och mycket har särbehandlats negativt beroende på att de flesta är Shiamuslimer och majoritetsbefolkningen är Sunni. Efter vårt nära två timmar långa samtal skyndar hon vidare till nästa syssla och när vi precis ska skiljas åt stannar hon till och säger med en varm röst; ”tack för att du ser vad jag gör, det betyder mycket”, så försvinner hon iväg.

Tristan Troby
Kabul, Afghanistan 160425

ATT ENGAGERA SIG FÖR ETT JÄMLIKARE SAMHÄLLE

Hösten 2015 och framåt kom det asylsökande till Sverige i mycket stora antal. Människor engagerade sig frivilligt som aldrig förr för att vi skulle klara av mottagandet av alla människor under värdiga former. 2016 blev också volontären utsedd till årets svensk av tidningen Fokus för de insatser som hade gjorts under flyktingkrisen. Men nu när den akuta fasen av mottagandet är över är det viktigare än någonsin att inte slå sig till ro utan att kavla upp ärmarna för att klara av nästa steg: integrationen.

 

Jag tror att volontärer och frivilliga spelar och kommer att spela en mycket viktig roll när det kommer till integration. På Göteborgs stadsmissions boende för unga ensamkommande lagar volontärer mat, hjälper till med läxor och övar språk. Dels fyller dom praktiska behov som både verksamheten och dom boende har, men framförallt visar volontärerna att vanliga svenskar är intresserade av och nyfikna på de som kommer till vårt land. Det blir en kontaktyta, ett möte som är värdefullt både för den asylsökande men också för volontären. Mötena genererar i längden tillit och tilliten är kittet som håller oss alla samman.

 

Volontärerna är unga och gamla, kvinnor och män och med olika erfarenheter och bakgrunder. Det de har gemensamt är att de är stabila människor med ett intresse för andra. Dom flesta gör ett pass i veckan, men det varierar. Det många volontärer säger om sina uppdrag är att de tycker att det är fantastiskt att det finns en sådan framåtanda bland många av de boende, där man verkligen är nyfiken och vill lära sig saker trots att omständigheterna inte alltid är de bästa. Mötet blir helt enkelt en klassisk win-winsituation - där båda parter upplever meningsfullhet och där båda parter lär sig något.

 

Vill du också engagera dig? Just nu är rekryteringen av nya volontärer till boendet vilande under sommaren - men till hösten drar det igång igen! 

Vi behöver fler som vill och kan engagera sig. Mer information om att engagera sig på just Stadsmissionen hittar du på vår hemsida. Uppdraget söker du via Volontärbyrån. Hoppas att vi ses!

 

 

Jacob Lindman

Volontärsamrodnare

Göteborgs Stadsmission

1000 Möjligheter att prata

Möjligheter

Organisationen 1000 Möjligheter började som en tjejjour. Initiativtagarna var dock säkra på att behovet att prata och dela erfarenheter var lika stort bland unga killar. Idag vänder sig till verksamheten till alla upp till 25 år, oavsett könstillhörighet. 

”Vi har sexuella trakasserier på skolan, kan ni komma och ha en tjejgrupp hos oss?”

Det var en av de vanligaste frågorna vi fick när vi för många år sen bedrev vårt arbete som en tjejjour. Vi brukade kontra med och fråga vad killarna på skolan skulle få göra när tjejerna hade tjejgrupp och fick oftast svaret att de skulle ha innebandyturnering eller nåt liknande.

Vi började propsa på att ha killgrupper som ett villkor för att ha tjejgrupper. Många hade invändningar och trodde inte att killarna skulle vara intresserade eller dyka upp till grupperna. Vår erfarenhet blev en totalt annan och mynnade ut i att vi omorganiserade hela verksamheten. Killarna dök visst upp och hade självklart ett lika stort behov av att prata som tjejer. I grupperna delades också många berättelser om utsatthet och våld och vi blev snabbt varse att det var svårt att hänvisa de unga som inte identifierade sig som tjejer till nån form av stöd eller hjälp som inte var elevhälsa eller ungdomsmottagning.

Idag bedriver 1000 Möjligheter en verksamhet som vänder sig till alla unga upp till 25 år oavsett könstillhörighet. Vi har både kill- tjej- och ungdomsgrupper och har även startat killgrupper online i form av lockerroom.nu för att kunna nå fler killar över hela Sverige. Vår verksamhet bygger på tre olika fokusområden; våld i ungas nära relationer, unga i prostitution och människohandel samt feministisk våldsprevention. Du kan läsa mer om hur vi stötta och hjälper unga på www.1000mojligheter.se

Om du precis som vi tror på att en kan verka i en feministisk anda och samtidigt vara inkluderande och se alla typer av olika förtryck och möta stödsökande på deras villkor så är du varmt välkommen att engagera dig! Till hösten rekryterar vi nya volontärer som brinner för att hjälpa och stötta unga och förebygga våld, hör av dig till info@1000mojligheter.se för mer info!

// 1000 Möjligheter

Mensbildning, mensinformation, mensmakt

Logga MENSEN

Idag skriver Josefin Persdotter, ordförande i MENSEN - forum för menstruation. MENSEN strävar efter att få bort tabun kring mens genom att sprida kunskap om mens och tillämpa ett queerperspektiv, eftersom menstruation inte behöver ha något med könsidentitet att göra; inte alla som har mens definierar sig som kvinnor, och att inte heller alla som definierar sig som kvinnor har mens. Läs och låt dig inspireras.

Efter många år av mensaktivism i ensamhet bestämde jag mig för att det var dags att starta en organisation. Något som håller över tid. Som kändes seriöst. När jag träffade Rebecka Hallencreutz 2014 kunde dehär idéerna bli verklighet. Sedan dess har MENSEN samlat folk som vill förändra mensnormer; som jobbar för att bredda livsutrymmet för vad det är att vara i en kropp som förväntas mensa, har mensat, kommer mensa eller nu mensar. 

Vi mensbildar, mensinformerar, och försöker rucka på okunskaper och förgivvettaganden om mens. Ni kan läsa mer om oss på vår webb och i vårt manifest. Just nu håller vi allra mest på med menstruell folkbildning. Dels i social media och dels genom studiecirklar som vi gör i samarbete med Studiefrämjadet. Kolla in vårt instakonto för en massa bra menskunskap, t.ex. en infokampanj vi körde under maj månad (som ju är menstrual awareness month). Våra mensbildande studiecirklar är nu inne på sin andra runda. Vi körde tre stycken i vintras (en i Stockholm, en i Göteborg, och en på distans) och har en som pågår nu i Stockholm. 

Till hösten hoppas vi kunna rulla ut den mensröda bildningsmattan en tredje gång och denna gång utöka så att det blir cirklar i Örebro och Malmö. Om du känner för att vara med i någon av cirklarna, eller kanske till och med leda en egen: hör av dig till oss på mensbildning@gmail.com! Trots alla år som mensare och mensaktivist lärde jag mig oerhört mycket på cirkeln jag joinade i vintras. Och det gör en så ofantlig skillnad. Menskunskap är, på alla sätt och vis, mensmakt.

Mensiga hälsningar,

Josefin Persdotter, ordförande i MENSEN – forum för menstruation

 

”Det kommer en renovering, vi gör ingenting nu”: om renovräkning i Gränby

Idag skriver Åse Richard det sista inlägget under vårens bloggtema renovräkning. Åses text beskriver både hur det är att drabbas av plötsliga hyreshöjningar och hur du kan organisera dig för att motsätta dig renoveringar som höjer hyran. 

Det finns ögonblick jag aldrig glömmer, minnen så knivskarpa att de känns som igår. Ofta förknippade med tillfällen eller händelser som skakat om, som ändrat min uppfattning, så att världen efteråt varit liksom annorlunda. Ett exempel, en snöig kväll i Uppsala när vi var över hundra hyresrättsinnehavare som trängde ihop oss i en aula i Gränby, området där vi då bodde. Längst fram stod fem män, några i kostym. De representerade vår hyresvärd och berättade om sina planer, de där våra hem efter år av eftersatt underhåll äntligen skulle renoveras. 

Något halvår tidigare hade jag läst på en lapp i trappuppgången, om renoveringen. Kanon! Vi trivdes jättebra här, jag och min familj, även om husen var lite slitna. Min dotter frågade ibland om vi inte kunde få ny färg på köksluckorna, eller kanske roligare tapeter i vardagsrummet, men när jag ringt bolaget några år tidigare sa de ”det kommer en renovering, vi gör ingenting nu”. Så jag satte upp glada teckningar och affischer på skåpen och väntade, snäll och lite godtrogen. 

Men inte helt naiv ändå. Under sommaren gjorde vi en namninsamling, några grannar och jag . Vi knackade på alla dörrar – det är 1023 lägenheter i området – och diskuterade renoveringen som skulle komma. Många var faktiskt oroliga redan då, för i vårt grannområde Kvarngärdet hade det kommunala bolaget höjt hyran med trettio procent. Många kunde berätta om vänner, släktingar eller andra bekanta som tvingats flytta för att de inte hade råd att bo kvar. Skulle samma sak hända här? Nej tänkte vi, till en början. Sen blev vi ändå lite osäkra. Kanske bäst att göra något? För tänk om vår hyresvärd inte förstod hur oändligt puckat det vore att upprepa samma misstag hos oss? 

Bolaget gick med på att ha så kallade samråd. I Hyresgästföreningens lokal hade vi under hösten flera möten. Vi berättade om erfarenheterna från grannområdet, och visade exempel på bra renoveringar som gjorts på andra orter. Där folk kunnat bo kvar. Vi lyfte fram viktiga värden i vårt område, och pratade om varsam renovering. Vi berättade också om oron många kände, över att kanske tvingas flytta. Vi diskuterade konkreta tekniska lösningar, och upplevde för det mesta att bolaget verkade lyssna. Vi åkte till Stockholm och överlämnade namnlistan till högsta cheferna. Vi ringde lokalpressen, och de kom! En annan gång frågade vi en jurist på Hyresgästföreningen om hon kunde  berätta för oss om våra rättigheter, vilket i och för sig är en ganska deprimerande historia eftersom hyresrättsinnehavare idag har väldigt lite att säga till om, men det var ändå bra att lära sig mer. Efter det  skrev vi en halv A4 om de rättigheter vi faktiskt har, och några grannar översatte till flera språk som vi kunde sätta upp i trapphusen och dela ut i brevlådorna. Allt det här tog förstås en hel del tid, men det var kul också att göra saker ihop. Det blev mycket snack om renoveringar det halvåret, på möten, i tvättstugan, på lekplatsen, på hundpromenaden och i trapphus. 

Jag trodde nog aldrig att vi skulle kunna stoppa hyreshöjningarna helt, men jag var helt säker att det inte skulle bli lika illa som i grannområdet. Trettio procents höjning, och – minst – halva området tömt. Klart att vår hyresvärd inte skulle upprepa samma misstag!

Gränby

Tillbaks till kvällen i aulan, den när det snöade utomhus och vi var över hundra personer som satt hopklämda och lyssnade på kostymernas prat. Jag minns precis, allt är kristallklart, som hände det igår. Bolagets representanter visar bilder på nya ”Gröna Gränby”, och så säger de att de tänker höja hyran med fyrtiotre procent och stolen liksom försvinner under mig och allting snurrar. Är de helt galna? Det bara snurrar och jag tror jag hört fel. De hade inte ens hintat om det här under alla de möten vi haft! Sista träffen hade vi vart supertydliga, ”gör inte som i grannområdet, vi kommer tvingas flytta”. Fyrtiotre procent? Kan de ens göra så?! Har vi inga rättigheter alls?

Sedan dess har jag pratat med många grannar, gjort både korta och djupare intervjuer.  Jag vet inte varför egentligen, bara att det kändes viktigt att dokumentera dokumentera dokumentera. Det här var fem år sedan, och när jag lyssnar på banden idag förstår jag att vi var många som var med om samma sak den kvällen. Det hela kom som en chock! Fatima berättar hur hon började skratta, det här kunde väl  inte vara sant? Lena, som just blivit pensionär, fick den natten sitt livs första panikångestattack. Mustafa berättar hur det slog till som ett hårt slag i huvudet, och att han därefter inte kunde tänka på annat än hur han och familjen skulle klara sig. Vårdcentralen fick många besök under det följande året, och fick skriva ut antidepressiva mediciner och sömnmedel till hyresrättsinnehavare i vårt område. 

Vi som samlat in namn, ordnat möten och delat ut lappar i trapphusen bestämde oss för att göra mer motstånd. Det kändes förbannat bra, att inte bara tiga still. Vi skrev, ordnade fler möten, demonstrerade, lärde oss massor och bråkade högljutt. Man behöver inte kunna så mycket för att samla till ett möte, men jag tycker vi var modiga! Det kändes osäkert i början, och ibland blev det lite svajigt, men allt som egentligen behövs är en lokal, någonstans att trycka upp trapphuslappar, tejprullar och så gärna kaffe och fika för då kommer fler. Ibland var det verkligen förbannat jobbigt, jag såg inte många tv-serier under den här tiden, och  fick många gråa hårstrån, men det var ok för bolaget fick ändå backa litegrann till slut. De blev skrämda av allt vårt oväsen! Ibland kändes det nästan som att de var överraskade över att det bodde människor i deras hus! De gick med på en lite lite lite lägre nivå av renovering, hyreshöjningen skulle bli 34 procent men de som ville kunde välja en varsam renovering och den skulle kosta mindre, 18 procent. Det är förstås alldeles alldeles alldeles för mycket, många flyttade, men ändå en delseger att de inte kunde göra precis som de vill. Dessutom vet vi att vår kamp, tillsammans med hyresrättsinnehavare i t ex Göteborg och Stockholm som också gjort motstånd,  bidragit till att den här frågan fått mer uppmärksamhet nationellt. Till exempel pratas det inte bara om hus i den allmänna debatten längre, det pratas om hem. Det är en viktig skillnad, och det har vi kämpat för!

Efter ett tag förstod vi att vi inte var ensamma! Det var stort. Genom Facebook och tidningar upptäckte vi att det som hände i vårt område inte var unikt. Vi fick kontakt med grupper i andra städer, och förstod att några skulle ordna nåt som hette Bostadsvrålet i Tensta och vi åkte dit förstås. Det var grymt! Hyresrättsinnehavare, aktivister, forskare och andra som var intresserade av bostadsfrågor, på samma plats en hel helg! Som pratade renoveringar och tvångsflytt så som vi själva gjorde, utifrån boendes egna perspektiv och erfarenheter. Vilken kick! Genom Bostadsvrålet, som är ett informellt nätverk och träffas en gång om året, har vi lärt oss mycket. Läs till exempel gärna boken Rätt Att Bo Kvar (www.rattattbokvar.se), en konkret handbok med erfarenheter från olika håll i Sverige, om hur man kan organisera sig lokalt för att motsätta sig renoveringar som höjer hyran. Idén till den boken väcktes  under Bostadsvrålet i Göteborg. Sen hölls det ett vrål i Malmö också, och nu senast ett i Uppsala . (www.bostadsvralet.se) . På hemsidan finns bra filmer från de fyra träffar vi haft hittills, titta gärna!

Gränby då, vad har hänt här? Hela området har förändrats. Många flyttade och renoveringarna är verkligen under all kritik med ny inredning av dålig kvalitet, förstörd utemiljö och sociala nätverk som splittrats. Det syns i området att det blivit sämre här, det är skräpigt och tråkigt. Som att ingen bryr sig längre. Bolaget har fortfarande alldeles för mycket makt och gör lite som de vill. Men det var ändå värt att göra motstånd, för en bit på vägen kom vi och massor har vi lärt oss. Vi har blivit inspirerade av andra, och förhoppningsvis peppat fler att göra något. För det som behövs, det är förstås att vi tillsammans trycker på för att få lagar som begränsar fastighetsbolagens framfart i våra områden, och en politik som fördelar resurserna jämnare mellan folk som bor i hyresrätt och de som äger sitt boende.  Idag t ex delas 40 miljarder om året ut i rot- och ränteavdrag till ägare av bostadsrätt och villor, där 85% av ränteavdraget går till den rikaste halvan av befolkningen. För ombyggnationen av hyreshus är bara 700 miljoner om året. Känns inte helt fräscht, faktiskt. 

Åse Richard

We run things!

Löparakademin är en ideell organisation som sedan 2009 använder löpning som ett sätt att skapa sammanhang och nå sociala förbättringar. Idag skriver Paloma Labbé, ledare i Löparakademin, om hur hon började engagera sig och varför hon fortsätter. 

Våren 2014 började min vän lägga upp bilder på sitt Instagramkonto från löpträningar hon deltog i. Personerna på bilderna såg genuint glada ut och jag frågade henne vad det var för något hon börjat göra. 

Hon berättade om träningar med ungdomar, glada dagar och starkt fokus. Där och då öppnades dörren in till Löparakademin – en dörr som jag klev igenom och eftersom jag hamnade i ett rum fyllt av kärlek har jag valt att stanna kvar. 

Vad är då Löparakademin?

Jo, det är en ideell förening som använder löpning som verktyg för att utveckla individer och områden runt om i Sverige. Löparakademin arrangerar motionslopp, föreläsningsserien Think Big Lectures och har en ungdomsverksamhet: Tioveckorsprogrammet. Och det är i ungdomsverksamheten som jag varit aktiv som ledare sedan hösten 2014. 

Tioveckorsprogrammet riktar sig till ungdomar i årskurs nio och kombinerar löpträning med workshops om målsättning, allt för att ge ungdomar verktyg för att själva kunna påverka sin hälsa samt arbeta målinriktat. Under tio veckor springer vi tillsammans två gånger i veckan samt har workshops varannan vecka. När våra tio veckor är slut springer vi ett 10km lopp ihop! Under våren 2017 sprang vi Kungsholmen Runt, uppskattat lopp med en stor hejaklack som hjälpte oss in i mål. 

Tioveckorsprogrammen finns i Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås och Uppsala. 

I Stockholm finns vi i flera områden och varje termin arrangeras en stor gemensam träning då alla områden samlas och tränar ihop, ett väldigt uppskattat och roligt inslag. Vi springer oavsett väder, tränar på att springa lite längre varje vecka och utmana våra kroppar fysiskt. Vi övar på att kämpa och inte ge upp även om kroppen säger att den hellre vill ligga i en mysig soffa. Och när det snöar för fullt så kan det vara svårt även för oss ledare att hålla god min men så fort vi ser ungdomarna som står redo att springa iväg, ja då finns inget annat än att suga åt sig energin och bli fokuserad tillsammans. 

Varför är jag ledare?

Jag minns själv högstadieåren som ledde till gymnasiet. Känslan av förvirring blandat med fokus när det gällde att välja ”rätt” gymnasium. Dagens ungdomar är mer pressade än vad jag var då, de är även mer stressade. Under träningen och i omklädningsrummen berättar de om veckor fyllda med prov, nationella proven i ämne X, Y och Z, inlämningar och rapporter. Vi ledare kan ibland titta på varandra med ögon som säger: HUR orkar de, HUR håller de koll på allt. När vi själva knappt kan få ihop livspusslet. 

Att då få prata om hur man bryter ner sina mål, att prata om framtiden genom att skapa en visionboard som sträcker sig tio år framåt i tiden. Att få se hur de går från att inte tro att de någonsin kommer att kunna klara av att springa 10km till att efter loppet kunna säga: JAG KLARADE DET! 

Eller se glädjen när de klarat av att springa så där fort, eller ännu fortare, som de tänkte att de skulle göra. 

Det är oslagbart. 

Sen lär jag mig personligen mycket av ungdomarna. Det är skillnad på hur någon som går i nian ser på världen och vad som händer i den och på hur jag ser den, märkt av erfarenheter. De kan reagera på saker som jag inte gör eller uppfatta saker på andra sätt. Och det är deras förmåga att hantera saker som gör att jag och min världsbild växer. 

Förutom ungdomarna är det mina ledarkollegor som gjort att jag kommer tillbaka till programmet termin efter termin. Vi är alltid en blandad grupp med olika erfarenheter och kunskaper. Vi lär oss av varandra, vi bidrar med vad vi kan och utvecklas i grupprocessen tillsammans. Jag lär känna människor som jag kanske inte kommit i kontakt med på andra sätt och vad är bättre än att lära känna (och lära sig av) nya människor?

Det är viktigt med ungdomsverksamheter. Det är viktigt att fokusera på den kommande generationen samhällsförändrare. Och detta tycker jag att Löparakademin bidrar till. På ett roligt och utvecklande sätt. Vi hoppas kunna inspirera och vara ett annorlunda och roligt inslag i vardagen. Hos oss är alla välkomna och du jämförs endast med dig själv. Vi strävar efter att utmana ungdomarna, oavsett om de inte är vana vid löpning eller ofta springer intervaller i samband med lagidrott. 

Vad krävs då av dig som vill engagera dig?

Att du har ett intresse av att utveckla (eller komma närmare) dina ledaregenskaper, är villig att lägga några timmar i veckan under tio veckor på att ha roligt, dela med dig av dina erfarenheter och att ha ett öppet sinne – du kommer att lära dig enormt mycket! Du behöver inte vara ett löparproffs, du utvecklas tillsammans med ungdomarna och Löparakademin stöttar dig i form av en ledarutbildning innan programmen kör igång. 

Till hösten kör vi igen – är du intresserad så kan du redan nu kontakta Löparakademin på: info@loparakademin.se

På våra sociala medier hittar du bilder och filmer – du kommer att se varför vi njuter av våra tioveckor oavsett väder ☺

Och blir du sugen på att vara med som ledare i någon av våra städer kan jag garantera dig att du inte kommer att ångra dig. 

Det ska inte vara svårt att engagera dig om du verkligen vill och har du viljan så finns här är en varm och öppen organisation som bara väntar på att få öppna sin dörr för dig!

/ Paloma Labbé, ledare i Löparakademin

 

För mer information om Löparakademin: 

loparakademin.se

www.facebook.com/loparakademin

www.instagram.com/loparakademin

Organisering mot privatföretagsdiktatur: Hagsätra inte Ikano!

Avprivatisera Hagsätra

För någon månad sedan publicerade Agenda: Jämlikhet ett inlägg om renovräkningar, skrivet av Dominika Polanska. Idag skriver aktivistgruppen Avprivatisera Hagsätra på samma tema och beskriver bakgrunden till ockupationen av en aula i Hagsätra i somras.

Hagsätra är en stadsdel i södra utkanten av Stockholm som just nu genomgår en privatiseringsprocess med det multinationella företaget Ikea i spetsen, som med höjda boendekostnader drabbar hundratals arbetarklass- och invandrarhushåll. Hand i hand med kommunala institutioner har Ikeas dotterbolag Ikano Bostad antagit en vräkningspolitik som grundar sig i en planerad renovering, en så kallad ”renovräkning”, som syftar till att höja hyran och är särskilt skadlig i samband med en allmän prekarisering i bostadsområden såsom Hagsätra. Den successiva nedrustningen och monetariseringen av välfärden har gjort att sådana bostadsspekulationer blivit en fråga om ren och skär överlevnad för många boende.

Flera aktioner har hållits mot de utbredda privatföretagsdiktaturerna i Stockholmsförorterna. Dessa är ett svar på utförsäljningen av allmännyttan som vi (åtminstone i teorin) tidigare ägt tillsammans. Staden har sålt ut allmännyttan av en anledning, och riskkapitalbolag har naturligtvis också köpt det av en anledning. Här finns enorm vinstpotential. Bostadsbeståndet säljs till ett billigt pris av kommunerna. Renoveringar som underlåtits i årtionden genomförs sedan av den nya ägaren - inte som en garanti till dem som redan betalat för underhåll - utan snarare som standardhöjande ”lyx” som tillför marknadsvärdet, och som i sin tur motiverar chockerande upptrappning av hyreskostnader, ibland upp till 100-procentiga. Människor som inte har råd att betala det nya priset för sina hem, tvingas att flytta. Det nu globalt erkända systemet med ”renovräkningar” levereras med en extra stöt i områden där nödvändiga renoveringar tills nyligen ingått i den initiala hyreskostnaden.

Blotta hotet av dessa vräkningar har dock tyvärr inte alltid varit tillräckligt för att bilda veritabla motståndsrörelser. Gräsrotsmobilisering är kontinuerligt undertryckt från flera håll. Vi ser en ökande brist på demokratiskt utrymme för att organisera sig och en ökande individualisering av hyresgästers situation. I Hagsätra köpte Ikano Bostad majoriteten av de flerbostadshus som finns i området. De köpte även hela centrum kring tunnelbanestationen. Vi vill påstå att de koloniserat området och i den processen gjort det mycket svårt att ifrågasätta deras auktoritet. Företagets egendom omfattar allt från gångvägar och anslagstavlor till kaféer, biblioteket och även den lokala hyresgästsföreningens mötesplats. Demonstrationer och sociala sammankomster har skett på ”deras territorium” och som ett svar på detta har de kraftfullt motat bort eller hotat individer eller grupper som utmanat deras domän. De har visat en förmåga att agera plötsligt och utan förvarning. De hyresgäster som krånglat eller vägrat att skriva under godkännandet för renoveringen uppsöktes individuellt och pressades till undertecknande. Genom lögner (t.ex. att alla grannar redan undertecknat godkännandeavtalet eller i andra fall hot om rättsliga konsekvenser) har de försökt att hålla hyresgäster isolerade i sina beslut och rädda för enskilda förluster.

Under sommaren 2016 deltog vi i ockupationen av en aula i Hagsätra som fortfarande ägs av staden. Aulan blev under en kort tid ett utrymme för kommunikation mellan vitt skilda personer boende i området. Att ockupera den var en lokal och omskriven - likväl nödvändig och brådskande - motståndspraktik som lyfte frågan om hur organisering mot utarmning och otrygghet samt motstånd mot den exploatering som renovräkningar utgör kan gå till. Till mötena organiserade i den ockuperade aulan strömmade de boende in, för att dela med sig av sina berättelser och för att tillsammans agera mot hyresvärden. Många av oss fortsätter att träffas och organisera sig lokalt och även nationellt. Kampen för att alla ska kunna bo kvar fortsätter!

//Avprivatisera Hagsätra

Kontakt: www.hagsatra.se, Facebook: Avprivatisera Hagsätra

Nyckelsnippor och systraskap

Nyckelsnippan

Många av oss har tänkt tanken "Jag vill göra något!", men allt för ofta slutar vårt engagemang i "Men jag vet inte vad". Lagom till påsk vill intiativtagaren Sandra Sjöblom sprida lite färgglad inspiration på vår blogg. I detta blogginlägg får vi läsa om hur Nyckelsnippan kom till, och hur virknålar och garn kan krossa patriarkatet. 

Allt började en regnig dag i november. I ett halvskumt lärarrum uppkom diskussionen kring framfall och andra förlossningsrelaterade skador. Detta drabbar oss kvinnor efter vi tryckt ut en vattenmelon som ser ut som en bebis. Det är värt att uppmärksamma hur lite information och framförallt hur lite hjälp som finns för posthavande. På informationsträffarna innan finns en hel drös med fakta om hur förlossning går till och hur allt spricker och går sönder. Men inget om hur det faktiskt är i praktiken, efteråt. I samtalet om framfallet i lärarrummet framkom det hur många kvinnor som faktiskt lider av sitt framfall, och hur många som fött barn faktiskt har det. Jag gick bedrövad hem. Jag drog ut virknålarna ur den halvfärdiga fulmössan jag höll på med. Började virka något, mest som syfte att förleda tankarna till annat. En kvart senare satt jag med något som såg ut som en platt avlång pannkaka. Jag kände inombords att jag ville göra min kollega med framfallet lycklig. Eller i alla fall lite gladare i allt framfallselände. Jag virkade dit två små bollar och sydde ihop den platta avlånga pannkakan lite, och vips så låg där en snippa med ett skavande framfall. Hur jag trodde att hon skulle bli lyckligare för det är svårt i efterhand att redogöra för, men visst är det alltid skönt med en viss igenkänning. Då känner en sig inte så ensam. Det blev i alla fall en fullständig succé. Det virkade framfallet ledde till att jag testade virka inre blygdläppar och vips, igen! En snippa var född. En god vän kom med förslaget Nyckelsnippa efter att jag visat prototypen på min nyckelknippa.

Nyckelsnippa

Under lanseringen av Nyckelsnippan har frågor uppkommit, däribland: ”Varför just snippor?”. Svaret blir givetvis: ”Varför inte?”. Hur många snoppar och dick-pics florerar inte just nu i samhället? Vad är det första du ser på en offentlig toalett? Svar: En kuk i bläck. Har du inte sett någon så tillhör du en ständigt minskade minoritet. Min granne fick en två meter lång kuk i cement som en ”kul grej” som 40-årspresent. Den står fortfarande kvar i trädgården. Ett halvår senare. I julas prydde en ljusslinga kuken, så den verkligen inte gick att missa. Det var som att hela patriarkatet lyste med sitt cementerade sätt att vilja vara det främsta könet. Jag blev och är, då den fortfarande av oförklarlig anledning står kvar, provocerad. Så, självklart ska vi ha en snippa på nycklarna.Vi behöver lyfta fram snippan. Och vi behöver ha en relation till snippan lite som en har till snoppen, att den är lite ”skojig”. Eller i alla fall inte så tabubelag och skamlig som man idag anser snippan vara. Vad har vi för relation till snippan egentligen? Vet ens unga hur deras snippa ser ut, hur den fungerar? Okunskapen gör sig tydlig när man diskutera kroppsvätskor. Sperma var det första ordet jag lärde mig på den något bristfälliga obligatoriska sexualundervisningen i högstadiet. Sperma är något som kan komma lite då och då, i tid och otid. Och det är helt normalt. Men vem sa någonsin någonting om flytningar? Det kommer också lite då och då, i tid och otid. Och det är också helt normalt. Eller hur många har hört ordet lubrikation, snippans motsvarighet till snoppens sperma. Nyckelsnipporna är inte bara en symbol för förtrycket mot snippbärare och deras snippor som måste lyftas fram. Nyckelsnipporna kommer även i olika färger för att visa att alla snippbärare är olika, och att detta är helt ok. Vi har olika bakgrund, olika erfarenheter, olika etniciteter och våra snippor ser olika ut, men vi har ett och samma mål. Vi ska ha samma rättigheter som snoppbärare. Om det så är inom vården, i arbetet, med lönen, eller i familjen.

Pengarna för Nyckelsnipporna går till Fatta!. Valet Fatta! var inte svårt. De arbetar för en samtyckeslag och mot sexuellt våld, med andra ord är Fatta! sjukt viktiga. Jag säljer dessutom fler snippor genom att säga att pengarna går till Fatta!. Om jag säger att pengar går till Fatta och kort berättar vad deras arbete går ut på så är det ingen som säger nej. Det är få eller ingen som säger ”Nej tack, jag är FÖR sexuellt våld”. Jag är en av dem som sitter och mumlar slagord om hur mycket jag föraktar den vita kränkta mannen. Och hur skev könsmaktsordningen är och hur den ser ut. Eller, jag är inte, jag var. Idag mumlar jag slagord samtidigt som jag virkar (= ett verb, som har innebörden att GÖRA något) snippor och skickar pengarna till dem (läs: Fatta!) som också gör skillnad.

Det finns miljoner skäl till att virka snippor. Lyfta, informera och provocera. Jag har här presenterat några av dem. Så, skäms inte över din snippa. Var stolt. Ta hand om den. Och för snoppbärare: lägg aldrig din hand på någon annans snippa, utan hens samtycke. Det är dags nu, att tacka nej till kukar i bläck. Tvätta bort, sudda bort, stryk över. Spill ingen kvinnokraft på hushållssysslor. Lämna disken, stå på dig på vårdcentralen och läs på om hjärtinfarkt för kvinnor, den är nämligen oftast helt olik den för män. Upp till kamp kära syskon. Tillsammans fixar vi det här!

Din syster i kampen,

Sandra Sjöblom

Om ojämlikheten för oss med svåra psykiska sjukdomar

Pebbles

Författaren Pebbles Karlsson Ambrose inleder vårt nya bloggtema om Jämlikhet och hälsa genom att ta upp psykisk ohälsa utifrån ett personligt perspektiv. Friskhetsnormen tappar sakta greppet men än finns det mycket att göra för en mer inkluderande syn på vad det innebär att vara sjuk. 

Hur man än mäter är en av de grupper som har det allra svårast i Sverige idag vi med svåra psykiska sjukdomar. Jag tillhör en grupp som lever upp till 20 år kortare än övrig befolkning och är den fattigaste i inkomst räknat. Det senare är kanske inte så konstigt, är man sjukskriven under långa perioder - ibland flera år - får man sämre ekonomi. En del har blivit utförsäkrade, en del är vad som tidigare kallades förtidspensionärer och andra har inte ens kommit in i systemet alls, det vill säga aldrig ens fått ihop någon SGI (sjukpenninggrundande inkomst) hos Försäkringskassan.

Att många med psykisk sjukdom lever kortare än andra beror mycket på att vi får sämre vård inom den vanliga somatiska vården. De vanligaste dödsorsakerna är faktiskt hjärt- och kärlsjukdomar och cancer - och inte som man kanske kan luras att tro självmord eller missbruk. När vi söker vård på andra ställen än i psykiatrin, skickas vi tillbaka dit med hänvisningen att alla våra problem sitter i huvudet. Vi betraktas inte som tillförlitliga patienter helt enkelt. Men självklart kan man ha vanliga sjukdomar och en psykisk diagnos samtidigt.

De flesta som är sjukskrivna är kvinnor och det är oftare de som går in i den berömda väggen. Unga kvinnor med ett självskadebeteende säger sig bli sämst behandlade av alla i psykiatrins egna undersökningar och kvinnor med psykossjukdomar är oftare än andra utsatta för övergrepp. Männen toppar självmordsstatistiken även om det är vanligare att kvinnor gör självmordsförsök.

Att människor mår väldigt dåligt idag och att den psykiska ohälsan är ett skenande problem måste vi göra något åt! Det här är något som vi i Sverige delar med i stort sett hela västvärlden. Hur ska vi få stopp på det här? Hur ska vi ställa krav på vården och på samhället i stort?

Det positiva är att vi nu diskuterar psykisk ohälsa på ett helt annat sätt än förr, till exempel i media. Visst är det fortfarande stigmatiserat och omgärdat av fördomar att ha psykiska diagnoser, men jag tycker att det har blivit klart bättre. Människor är öppna med sina problem på ett helt annat sätt idag och vi talar om det runt fikabord och med vänner och bekanta.

När jag själv valde att gå ut i det offentliga rummet och berätta om hur det är att ha en psykossjukdom möttes jag av försiktig nyfikenhet, välvilja och respekt. Jag hade faktiskt väntat mig många fler negativa reaktioner än jag fick. Istället möter jag hela tiden människor som säger att jag är modig och stark när jag berättar om min skörhet. I patientföreningar har jag hittat ett bra stöd och mött andra i liknande situation. I RSMH görs det mycket för den grupp i samhället som jag tillhör.

/ Pebbles Karlsson Ambrose

Medlem i RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa).

Renovräkningsfenomenet i Sverige

Bostad

Dominika Polanska är docent i sociologi vid Uppsala Universitet. Hennes forskning rör boende och bostadsfrågor med särskilt fokus på aktivism. För Agenda: Jämlikhet skriver Dominika Polanska om fenomenet renovräkning, och hur det även i Sverige har blivit allt vanligare att hyresgäster drabbas av chockhöjda hyror till följd av renovering av deras lägenheter.

Sveriges bostadspolitik har sedan slutet på andra världskriget lyfts fram internationellt som ett eftersträvansvärt exempel. Det faktum att allmännyttan haft en viktig funktion i landets bostadspolitik samt den rådande uppfattningen om upplåtelseformernas neutralitet har varit unika för västvärldens historia. Den svenska bostadsmarknaden har dock sedan 1990-talet "gradvis blivit en av de mest liberala marknadsstyrda bostadsmarknaderna i västvärlden". Färsk forskning i olika svenska städer har visat att det pågår en våg av renoveringar som initierats av såväl privata som allmännyttiga bolag och forskare har i allt större utsträckning kommit att använda termen "renovräkning" (eng. renoviction) för att beskriva det som händer överallt i Sverige där behovet av renoveringar är akut.

Renovräkning är ett begrepp som myntades av några kanadensiska aktivister och syftar till bortträngning av boende genom renovering och påföljande hyreshöjning, en strategi som kommit att användas av alltfler svenska bostadsföretag för att bekosta nödvändigt underhåll och samtidigt öka vinsterna (speciellt efter införandet av Allbolagen som tvingar allmännyttiga bolag att agera affärsmässigt). Forskning kring den svenska bostadspolitiken har betonat att bristen på aktiva åtgärder och tilltagande marknadsanpassning öppnat upp för potentiella renovräkningsprocesser i landet.

I en studie av fyra bostadsområden under renovering i Stockholm och Uppsala från 2011 konstaterade Westin att hyresgästers möjligheter att påverka renovering var relativt små. En undersökning från 2016 visar att de som bor kvar i sitt bostadsområde under renovering får både sämre hälsa och platsanknytning. Ett sätt att motsätta sig oönskad renovering är att driva sitt ärende till Hyresnämden, men statistiskt sett är det ett förlorat lopp då hyresgäster tenderar att förlora i 9 fall utav 10. Hyresgästers position i renoveringssituationer har på sistone uppmärksammats i och med den regeringsbeställda utredningen som syftar till att stärka hyresgästers inflytande. Utredningen väntas vara klar denna vår.

/ Dominika Polanska, docent i sociologi, Institutet för Bostadsforskning, Uppsala Universitet

Begreppet renovräkning är en sammanslagning av orden renovering och vräkning, och syftar till att människor indirekt blir vräkta från sina bostäder i samband med renoveringar.

Rätten till ett hem

myh

Bostadsbristen i Stockholm är ett faktum. Läs om en organisation som jobbar för alla människors rätt till ett hem. My Ahlkvist på jagvillhabostad.nu bloggar om hur organisationen jobbar mot bostadskrisen.

Hej!
Idag är det jagvillhabostad.nu som postar här på bloggen, eller mer specifikt jag, My Ahlkvist, som sitter i Stockholmsstyrelsen. jagvillhabostad.nu är ett förbund med 16 år på nacken som jobbar för att alla människors rätt till ett hem. Rätten till ett hem är bland annat reglerad i FNs konvention för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966 och i mål nr 11 av FNs Sustainable Development Goals 2015. Sverige lever inte upp till någon av dessa. Enligt Hyresgästföreningen bor 94 % av Sveriges befolkning idag i en kommun med bostadsbrist, och Boverket uppger att 240 av Sveriges 290 kommuner har bostadsbrist. Det här är helt oacceptabelt.

Vi i jagvillhabostad.nu jobbar både med att driva konkreta bostadsprojekt och med politisk påverkan genom medverkan i debatter, dialog med kommunpolitiker och initierande av samtal mellan bostadspolitiska aktörer. Allt arbete utgår ifrån den nyframtagna stadgan som slår fast att vi är ett politiskt och religiöst obundet förbund som jobbar utifrån ett feministiskt och antirasistiskt perspektiv. 

SNABBA HUS, som är vårt kanske mest kända projekt, är en typ av modulhus som efter att idén år 2009 utarbetats av ett gäng medlemmar i jagvillhabostad.nu, togs fram i samråden med Svenska Bostäder. Ledorden var billiga hyresrätter med bra kvalité och lösningen blev användning av tillfälliga bygglov, på vilken mark flyttbara hus kan upprättas. När det tillfälliga bygglovet gått ut flyttas husen möjlighet till en annan plätt tillfälligt bygglovad mark. Sommaren 2016 stod det första SNABBA HUS-projektet klart för inflytt i Västberga, med 280 lägenheter.

husskiss

Skiss på en SNABBA HUS-lägenhet 

Goda Bostäder är ett nytt projekt som vi drivit sedan i somras. Projektet går ut på att skapa en ny modell för kooperativt byggande av hyresrätter. Modellen ska bestå i en paraplyorganisation som kan hjälpa initativtagande organisationer eller privatpersoner att genomdriva byggprojekt genom att bidra med kontakter, finansiering och förvaltning i utbyte mot att bli delägare i projektet. Tanken är helt enkelt att vi tror att det finns bra viljor, pengar och idéer hos olika aktörer runt om i samhället, men att dessa inte har någon plats att samlas på. Den vill vi skapa! Samtidigt som vi utvecklar modellen jobbar vi också med pilotprojektet genom att koppla samman aktörer och försöka få stöd för ett eget byggprojekt. Det är spännande, och går snabbt framåt!

Som förtroendevald i jagvillhabostad.nu önskar jag föra upp bostadsfrågan på den allmänpolitiska dagordningen, och göra den tillgänglig för alla. Idag upplever jag att bostadsdebatterande ofta är någonting förbehållet experter snarare än allmänhet, framförallt i jämförelse med andra rättvisefrågor som skola och sjukvård. Och visst är plan- och bygglagen snårig, och visst är det många begrepp gällande mark (anvisning, exploatering, tomträtt osv) vid första anblick svårförståeliga, men bristen på kunskap om dessa borde inte göra det omöjligt att kämpa mot bostadbristen. Snarare tvärtom: Ju krångligare och mer otillgänglig en fråga är, desto viktigare blir det ur ett demokratihänseende att lägga sig i den!

jagvillhabostad.nu finns för att bostadsbristen finns. Och bostadsbristen gäller alla. Det gäller de unga och gamla som varje dag sitter på blocket och letar nästa andrahandsboende, de vars facebook-flöde är fyllda med desperata annonser, de som inte får ligga för att deras tredjehandsvärd inte vill att de ska ha ”nattliga besök” och de vars föräldrar glömmer bort var de bor för att de flyttar så ofta. Den påverkar kvalitén på högskolor och universitet, utbyggnaden av kollektivtrafik och cykelbanor, ekonomisk och demografisk tillväxt och inte minst folkhälsan. Människors möjlighet att ha rätt att leva på den plats de vill är grunden till allt. Därför måste vi jobba mot bostadsbristen.


Vänliga Hälsningar, 

My Ahlkvist
Stockholmsstyrelsen för jagvillhabostad.nu

Om jag inte gör någonting nu, vad ska jag tycka om mig själv om tjugo år?

Idag bloggar Linda Eriksson från Ingen Människa är Illegal. Linda berättar om sitt engagemang, hur det hela började och hur de organiserar sig för att för att papperslösa ska kunna få en dräglig tillvaro och inte ska behöva fortsätta sin flykt efter de kommit till Sverige. 

Det som motiverade mig att börja arbeta inom Ingen människa är illegal var en vilja att göra motstånd. När det blev tydligt att SD hade en vågmästarposition i riksdagen hände någonting, det var en känsla av att ifall jag inte gör någonting nu, vad ska jag tycka om mig själv om tjugo år om allt är ännu värre då? Jag visste ingenting om asylpolitik eller aktivism när jag gick med i Ingen människa är illegal, men gjorde det jag kunde. Sedan lärde jag mig mer eftersom. Nu motiverar jag mig att fortsätta genom att hela tiden tänka efter vad jag tycker är meningsfullt arbete. 

Om jag tillexempel tycker det är viktigare att lägga fokus några veckor på ett samarbete där vi ska skriva en debattartikel är det kanske okej att hoppa över att stå med infobord den där kvällen.

imäi ttröja

I Ingen människa är illegal Göteborg är arbetet uppdelat i olika arbetsgrupper som jobbar relativt självständigt. Jag är till exempel aktiv i info- och fortbildningsgruppen där vi jobbar med att få nätverket att synas. Det innebär att närvara på event där vi försöker få folk att gå med i nätverket, att trycka merch, samla in pengar, hålla presentationer och föreläsningar. Varenda krona vi samlar in går oavkortat till att betala papperslösa personers hyra och mat. Arbetsgruppen som hanterar utbetalningarna kallas för Momogruppen (Momo hette den första personen Ingen människa är illegal hjälpte). Momogruppen arbetar med att stötta papperslösa personer i vardagen både praktiskt och genom att finnas där som medmänniskor, de hjälper till att ordna med förskole- och skolplatser, följer med till sjukhus och försöker hitta sociala aktiviteter som är säkra att gå till. Vi har även arbetsgrupper som anordnar SFI-undervisning, samlar in skänkta datorer och telefoner och reparerar dem och arrangerar klubbar och festivaler.

Ingen människa är illegal

Ett minne jag har från arbetet inom IMÄI är när vi blev inbjudna att hålla en presentation på Frivilligcentralen Oskar. Det var en helt annan grupp av människor där än de flesta som är aktiva inom Ingen människa är illegal, många äldre som satt på otroligt mycket värdefull kunskap och hade många års erfarenhet av volontärarbete. Det var fantastiskt att mötas över generationer i en gemensam vilja att motarbeta det asylsystem som finns idag och hjälpa de människor som kommer hit för skydd.

I dagens läge blir människor som kommer till Sverige på flykt undan krig och fattigdom både motarbetade och förföljda. Du som papperslös har rätt till vård och skola och att söka bidrag, men många som arbetar inom de olika sektorerna har dålig koll. Det kan hända att en receptionist bryter sin tystnadsplikt och ringer gränspolisen om hen vet att någon som är papperslös sitter i väntrummet. Du kan få avslag på din ansökan om bidrag om Socialstyrelsen anser att dina grundläggande behov kan tillgodoses i hemlandet, även om du inte har tak över huvudet för natten. Jakten på papperslösa är omänsklig och sättet det har trappats upp de senaste åren ser vi som en direkt följd av de högerextrema strömningarna i världen. Vi vill inte gå med på en värld där ens mänskliga rättigheter blir åsidosatta för att du inte äger ett visst papper och där vi inte är solidariska med någon som just förlorat allt.

I Ingen människa är illegal arbetar vi mycket mot systemen som finns i Sverige idag för att papperslösa ska kunna få en dräglig tillvaro och till slut förhoppningsvis få ett uppehållstillstånd. På sikt vill vi inte att vårt arbete ska behövas utan att det ska vara en självklarhet att den som är på flykt och kommer till Sverige ska ha samma rättigheter som en medborgare. Ingen ska behöva fortsätta sin flykt efter de kommit hit.

Linda Eriksson, 
Ingen människa är illegal Göteborg 

Internationella Kvinnostrejken

Årets åttonde mars, internationella kvinnodagen, blir större och mer samordnad än någonsin. Den feministiska aktionsgruppen för internationell kvinnostrejk skriver om den globala rörelsen och bjuder in kvinnor att strejka världen över.  

kvinnostrejk

Årets åttonde mars, internationella kvinnodagen, blir större och mer samordnad än någonsin. 

Det sker en påtaglig kvinnoradikalisering över hela världen, och demonstrationerna kommer att bli massiva men inte bara det. För första gången någonsin äger en internationell kvinnostrejk rum, i minst 40 länder kommer kvinnor att strejka. För många av oss i den svenska delen startade det hela genom solidariteten. I höstas under oktober månad var det protester utanför tre ambassader i Stockholm. Först den irländska, då vi stödjer våra irländska systrar i kampen för aborträtt. Sen var det utanför den polska under black Monday. Denna dag strejkade uppåt 200 000 kvinnor i Polen mot regeringens försök att totalförbjuda abort. Något senare strejkade en miljon kvinnor i Argentina mot det dödliga våldet mot kvinnor. Precis som rörelserna i dessa länder fann varandra och gemensamt började jobba för en internationell kvinnostrejk den 8 mars så knöts även band mellan oss som protesterat i Stockholm.

Men det hade nog inte blivit något om det inte var för att en av initiativtagarna var i Argentina i december och deltog på Ni Una Menos-rörelsens möten och sedan kom tillbaka hit började bjuda in till planeringsmöten för den svenska delen av strejken. På första mötet var det tre, på andra åtta och på tredje 17. I Argentina har rörelsen växt så mycket att den omfattar 200 olika organisationer. Alla fem fackfederationerna stödjer strejken och kommer ha enormt stora demonstrationer till stöd dagarna innan. I Polen kommer det bli strejk på minst 100 orter. I Murcia i Spanien har LO varslat på strejk för alla män och kvinnor och elevfacket kommer att ha strejk i en timme.

Donald Trump har givit sexismen ett ansikte och möttes direkt vid installationen av Womens Marchs historiskt stora demonstration. Nu kallar även Womens March på strejk den åttonde mars. De internationella frågorna påverkar mycket stämningsläget i Sverige. Många har blivit chockade av Donald Trumps valseger och insett att de själva måste bli aktiva och göra något, högerpopulismen och konservatismen kan vinna fotfäste även här. Så en del av oss kommer från de demonstrationerna mot Trump som har varit i Stockholm. En annan viktig källa till solidaritet är försvaret av flyktingar. Den 15 och 16 februari strejkade 1500 elever på fyra olika gymnasieskolor i Stockholm mot utvisningshotet mot en gymnasieelev. Nu har en del av dessa kämpar bestämt sig för att gå vidare och delta i den internationella kvinnostrejken.

Om Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen så säger det mycket om behovet av kamp mot patriarkatet. Den ständiga krisen inom vården, trots att ekonomin går så bra. Det sexuella våldet där ca 17 kvinnor dödas varje år. Hur våra kroppar sexualiseras och görs till varor. Kapitalismens mekanismer leder till skenande klassklyftor där allt fler kvinnor med bakgrund i andra länder förvisas till torftig fattigdom vid ålderns höst.

En del av de som strejkar har hjälp av att fackföreningen SAC har varslat sina kvinnliga medlemmar i privata sektorn om strejk. För andra kan det vara svårt att få med sig hela arbetsplatsen på arbetsnedläggelse. Vi kommer att göra på lite olika sätt. Det kommer t ex vara fackmöten som är förlagda till denna dag. Det kommer vara symboliska ljusmanifestationer för kvinnorna som saknas oss. Det kommer vara föreläsningar på temat. Det kommer vara plakatverkstäder, flybladsutdelningar och mycket mer. Det viktiga är att dokumentera allt som sker och lägga upp det på facebook-eventet Internationell kvinnostrejk 8 mars.

Med denna strejk utvidgas strejkbegreppet, det är inte bara på arbetsplatserna. Kvinnor bryter den patriarkala ordningen och bestämmer själva vad vi gör med våra kroppar denna dag. En del av strejken kommer att äga rum i det offentliga rummet, den mest centrala platsen - Sergels torg.
Vi är glada och förväntansfyllda, årets åttonde mars kommer inte bli slutet utan början på en rörelse. Början på nätverk, internationell samordning och diskussioner. På varje liten plats vi agerar innebär det att någon ny person berörs, påverkas och förhoppningsvis kommer med. Några av oss är gamla rävar som möts av nya kampmetoder, andra av oss är nya och får för första gången uppleva styrkan i organisering. En sak är säker. Kvinnokampen har kommit för att stanna.

kvinnostrejken


Avslutningsvis några ord ur vårt manifest:

  • Vi strejkar mot den liberala ordningen som har suddat ut våra förmödrarnas kampminne och berövat vår existens från att vara politiska och sociala varelser.
  • Vi är del av en global feministisk rörelse och strejken banar väg för en framtid bortom förtryck och exploatering.
  • Vi organiserar oss genom en global kvinnostrejk för att tillsammans visa att vi har fått nog.
  • Till medsystrar världen över: Er kamp är vår kamp och våran kamp är eran! Den 8:onde mars 2017 strejkar vi i förändringens, feminismens och framtidens namn. Vi strejkar tillsammans i ett systerskap utan gränser 

Av: Feministisk aktionsgrupp för internationell kvinnostrejk 8 mars – Sverige

Ockupationen av Sollefteå BB

Folkinitiativet Ådalen2017 ockuperar Sollefteå BB! Läs i bloggen om deras kamp för att ge alla kvinnors rätt till en trygg, säker och nära förlossning. 

Ockupationen av Sollefteå BB startade måndag 30/1 kl 18:00.

Det är en fredlig ockupation. Vi försvarar inte någon utrustning fysiskt eller brukar våld.

Vi var en sammanslutning av olika människor med olika politiska åskådningar som hade demonstrerat under ett år vid flera gånger mot besparingarna på Sollefteå sjukhus. Många i stan hade talat om att man skulle ockupera och att något måste göras när landstingsledningen vägrade lyssna eller ta till sig av något av alla förslag och lösningar som insatta människor och politiker presenterat för att ordna upp landstingets dåliga ekonomi. Medborgarna och lokalpolitikerna hade gett allt dom kunde och maktlösheten var stor. En av oss kallade till möte efter det definitiva beslutet om stängningen av Sollefteå BB och sa "Vi ockuperar!" gruppen sa "Ja!". Socialdemokraterna i landstinget hade lovat att vårat akutsjukhus skulle finnas kvar som det var men när de kom till makten framröstade av oss gjorde de precis tvärtom. De politiker från Sollefteå som röstade emot blev ombedda att lämna sin plats eller satta på ersättarlistan. Maktlösheten var total.

Ådalen2017

Rätten att föda tryggt och nära drev oss. Att bli förvägrad sin röst och lurad av politikerna kan vi inte tåla.Vi ockuperar för att Sollefteå BB skall finnas kvar och för att alla kvinnors rätt till en trygg, säker och nära förlossning. Vårat BB var dessutom ett av Sveriges bästa enligt färska undersökningar innan stängning.

Resultatet av ockupationen har varit en otrolig gemenskap och att vi äntligen kan göra något, alla människor som inte fått höras har fått en gemensam röst och även att riksmedier utanför länsgränsen tagit våran kamp och oro på allvar. Vårat län har blivit starkt splittrat och när flera av mediernas huvudkontor finns i de större städerna tycks sympatin ofta falla ditåt medvetet eller omedvetet. Det är från den plats man ser samhället man speglar det. Det har blivit tydligt att det rådande perspektivet, storstadsperspektivet för tillfället äger makt över landsbyggdsperspektivet. Medierna kämpar även mot lägre presstöd och journalisterna minskar och redaktionerna centraliseras till de större städerna. Landsbygdens röst blir svagare.

Vi har hittills inte sett något resultat från våra regionspolitiker men våra lokalpolitiker har nu vågat stå upp för oss och på riksplan har frågan om förlossningsvård debatterats och uppmärksammats. Regeringen har även gett mer pengar till förlossningsvården i västernorrland men tyvärr utan att landstingspolitikerna gett efter för BB-frågan.

Ilskan vi är egentligen sorg att inte bli lyssnad på. Att bli överkörd och ses som mindre värd. Vårat lilla sjukhus har kämpat och hållit budget och håller ju en del av Sverige levande. Det är viktigt att ta folket på allvar och lyssna på dem för demokratin och för att inte missnöjespartier skall få fäste.Vi har fått enormt stöd från människor över lokalt och över hela Sverige. Företagen på orten har hjälp oss mycket utan att vi ens behövt fråga och engagemanget är stort.

Ockupatoinen Sollefteå

Kramfors och Sollefteå är två små städer som med Regionstyrelsens beslut att lägga ner BB och akutsjukvård får samma villkor som landsbygd. Landsbygden utanför Sollefteå och Kramfors som redan nu har långt, får ännu längre, upp till 20 mil kan en få åka det tycker inte vi är värdigt Sverige 2017! Det är dessutom inte rätt mot all den människovilja som kämpar varje dag för att utveckla Ådalen.

Flyktingmottagandet i Kramfors och Sollefteå har varit stort och vi har tagit ansvar för våra nya medborgare samtidigt som vi måste slåss för att få behålla service och trygghet för att vårat samhälle skall överleva, växa och fungera. 

Vi vill att vårat samhälle skall överleva på sikt och för en människovärdig förlossning och akutvård med rimliga avstånd! Det Norrland som finns idag klarar verkligen inte av mer centralisering därför ställer vi oss upp! Vi har lärt oss när politiker vägrar lyssna behöver man inte lyssna på dom heller. Det är människors gemensamma vilja och sammanhållning som skapar positiv kraft och förändring på sikt. Vi kommer att ockupera till nästa val om det behövs. 

Om man vill stödja kampen kan gå man in på eller ringa ockupanttelefonen och boka in ett eller flera pass på 070-4449192 eller gå med och följa kampen på www.facebook.com/groups/folkinitiativetAdalen2017

/Folkinitiativet Ådalen2017

 

 

7 saker du kan göra för ett mer jämlikt 2017

Nora, en av Agenda: Jämlikhets grundare, delar med sig av sina 7 bästa tips för den som vill börja engagera sig för jämlikhet 2017.

Minns du för några veckor sedan när du med bubbel i hand skålade för att göra 2017 till ett bättre år, kysste någon random person och dansade natten lång? Yep, den kvällen. Varför inte också göra 2017 till året du började engagera dig för jämlikhet?!

För de allra flesta är det ingen nyhet att vi lever i ett samhälle där människors möjligheter i livet påverkas av saker som vilken stadsdel vi föds i, vilket kön vi tillskrivs, vår hudfärg, ålder och hur våra kroppar ser ut och fungerar. Det finns många som genom historien, och idag, arbetar för ett jämlikt samhälle som är fritt från våld, förtryck och diskriminering. Vi startade Agenda: Jämlikhet för att samla det engagemang som finns och göra det enklare för fler att engagera sig.

Sen finns det också många som bryr sig om jämlikhetsfrågor, som skulle vilja engagera sig för jämlikhet, men som ännu inte tagit steget. Så här kommer en lista på mina 7 bästa tips för att hjälpa dig att göra 2017 till året du gick från ord till handling! 

1. Var inte för orolig för att välja

Blir du paralyserad för det är ju så mycket ojämlikhet överallt och så många frågor som är så himla viktiga? SNAP OUT OF IT och bara välj något! Det behöver inte vara en så stor grej. Det säger inte något om dig som människa bara för att du väljer det ena men inte det andra. Det är okej att testa på, du kan alltid ändra dig sen. Se så! Det är lika bra att sätta igång  - det är mycket som behöver göras!  

2. Gör engagemanget till en vana


Det är alltid svårt att göra tid för något nytt i vardagen, oavsett om det handlar om att gå till gymmet, använda tandtråd eller engagera sig ideellt. För att ditt jämlikhetsengagemang ska bli en vana du upprätthåller 2017, är ett trick att integrera det i din vardagsrutin. Kanske svänga förbi föreningslokalen när du släppt av ungarna på fotbollsträningen eller uppdatera din organisations sociala medier efter torsdagsföreläsningen. Genom att göra engagemanget till en vana behöver du inte aktivt ta ställning varje gång. Du slipper fråga dig: hinner jag? Orkar jag? Det går mer på automatik. Känns det ändå omöjligt att få tiden att räcka till? Kom ihåg att även Beyonce bara har 24 timmar per dygn. ;)
 

3. Gör det tillsammans



En sak som många av oss gärna vill ha mer av är tid att spendera tillsammans med vänner och familj. Varför inte passa på att börja engagera er i något tillsammans?! Det kan kännas lite mindre nervöst att testa något nytt i sällskap med någon du känner. Och om ni fortsätter att göra det ihop blir det återkommande quality time att spendera med din favvoperson. Så bjud med dig farsan, polaren eller din gamla jobbarkompis och gör det tillsammans!
 

4. Bidra med något du kan

 

För vissa kan det känns motiverande att kunna bidra med något som man är bra på. Fundera på vilka skillz du har. Kanske har du något från yrkeslivet/studier/fritidsintressen som kan vara till nytta i arbetet för jämlikhet? Det finns alltid behov av folk som kan ta fram informationsmaterial, skriva fyndiga bildtexter, utveckla hemsidor eller ha hand om budget och bokföring. Kanske är du flerspråkig och kan översätta information? Eller så är du en fena på att baka och kan bjuda på något smaskigt till mötet? Alla kan vi nått!  

5. Lär dig något nytt

Ideellt engagemang är också en fantastisk möjlighet att lära sig något nytt. Vad får du inte möjlighet att göra annars som du skulle vilja lära dig? Vill du bli grym på att skriva texter och göra reportage? Erbjud dig att blogga! Har du ingen koll på lagar och regler som skyddar mot diskriminering? Välj då att fokusera på det. Särskilt för dig som är ung eller studerande är det att möjlighet att få praktisk erfarenhet och kanske något att ha med på CV:t.  

6. Låt dig inspireras


Jag tycker ju SÅKLART att du ska surfa dig in på agendajamlikhet.se och låta dig inspireras. I Göteborg, Stockholm och Malmö finns ett smörgåsbord av organisationer, grupper, nätverk (totalt 275 st!) som alla gör ett fantastiskt arbete för jämlikhet. Det finns nya jämlikhetsevent i Agendan varje vecka. Det är fjärde året jag jobbar med Agenda och jag slutar inte fascineras över hur många det är som gör ett så livsviktigt arbete.
 

7. Dela detta inlägg


Hjälp gärna till att dela detta inlägg med nära och kära. Vi behöver bli många fler! Kanske kan du peppa andra att göra 2017 till året de också gick från ord till handling och började engagera sig för jämlikhet.

BONUS: Men jag är redan engagerad - vad ska jag göra?



Gött för dig! Du är en förebild för oss andra! Fortsätt ditt grymma jobb och fokusera på att ta hand om dig själv och andra engagerade i din närhet. Om du bränner ut dig hjälper du ingen - allra minst dig själv! En sak du också kan göra är att bjuda med andra i din omgivning att engagera sig. I 9 fall av 10 tar vi steget att göra något för att någon vi känner bjuder med oss.
 

Nora Oleskog Tryggvason
Grundare, Agenda: Jämlikhet

Kristina Wicksell

Vi fortsätter presentationen av Agenda: Jämlikhets styrgrupp. Näst på tur är Kristina Wicksell!

Kristina Wicksell

1.    Vem är du och vad är du engagerad i idag?

Jag heter Kristina Wicksell och är föreläsare och utbildningssamordnare på jämlikhetsstiftelsen Make Equal. Utöver jobbet är jag också ideellt engagerad i Jämställd festival, Fatta och Hudik mot rasism.

 

2.    Vad fick dig att engagera dig för en mer jämlik värld?

Mitt samhällsintresse har jag fått hemifrån. Ett av mina starkaste minnen från barndomen är alla diskussioner vid middagsbordet, och hela min familj brinner på olika sätt för jämlikhet. Trots att det kanske är lite klyschigt har jag alltid påmint mig själv om Martin Luther Kings ord "Problemet är inte i första hand de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad."och försökt leva mitt liv utifrån det. Att aldrig aldrig vara tyst när jag ser orättvisor.

 

3.    Har du haft en förebild och varför?

Många olika, beroende på var i livet jag varit. Min mormor som var självständig och trodde på sig själv i ett samhälle där det inte var en självklarhet. Ola Salo som visade mitt 13-åriga jag att män inte nödvändigtvis behövde vara maskulina och macho. Rossana Dinamarca som gång på gång står upp mot den normalisering som pågår av Sverigedemokraterna och deras politik. Kajsa Ekis Ekman och Nina Björk som båda på ett självklart sätt ifrågasätter vårt sätt att forma ett samhälle. Och förutom alla de självklara i historien – Rosa Parks, Katarina Taikon, Nelson Mandela, Raol Wallenberg osv – så är det mest inspirerande alla de personer som varje dag ägnar sina liv åt jämlikhetskampen världen över, utan att någonsin få någon uppmärksamhet för det.

 

4.    Vad är ditt bästa tips till personer som vill engagera sig?

Jag tror att ett vanligt fel många gör är att underskatta sig själva. "Inte ska väl jag...". Vi tenderar att höja framstående aktivister till skyarna och tro att de är unika eller speciella men oftast handlar det bara om att våga göra. Att gå på ett möte i någon organisation, höra av sig till några som arrangerar något och fråga om man kan hjälpa till eller anmäla sig till en volontärsutbildning. Börja i det lilla. Att skicka uppmuntrande ord till någon på Facebook kan också vara en start på något!

 

5.    Varför tror du Agenda: Jämlikhet behövs? 

Vi är faktiskt väldigt många som arbetar för en jämlik värld. Ofta tror jag att vi skulle tjäna på att samarbeta mer och på att ta tillvara på varandras styrkor. Att inte se varandra som konkurrenter utan medkämpar. Att det då finns organisationer eller plattformar som samlar allt engagemang och gör det lättillgängligt är jätteviktigt!

 

Behrang Miri

Behrang Miri

 

1. Vem är du och vad är du engagerad i idag?
Mitt namn är Behrang Miri och jag är musiker, programledare, pedagog och debattör. För tillfället arbetar jag som nationell samordnare för social mobilisering på ABF och har även programeldar uppdrag på SVT. Mitt engagemang bottnar i de frågor som rör postkoloniala och intersektionella perspektiv, gräsrotsorganisering, normkritik, alternativ folkbildning och pedagogik samt vikten av rörelse tänk etc. Som muslim i Sverige och i väst blir du konstant utpekad, demoniserad, stereotypiserad, förtryckt och diskriminerad. Därför ligger kampen mot islamofobi när mig. Men för mig är det lika viktigt att vara solidarisk jämte mot alla afro/afrikansvenska syskon som drabbas av afrofobi, alla romska syskon som drabbas av antiziganism, alla judiska syskon som drabbas an antisemitism, alla samiska syskon vars land fortfarande kolonialiseras av Sverige, alla kvinnor och transpersoner som systematiskt diskrimineras och förtrycks, alla HBTQ-syskon som drabbas av homofobi, transfobi, queerfobi, alla inom funkis-rörelelsen som drabbas av funkofobi, alla förortsbor som strukturellt diskrimineras, alla glesbygdsbor som drabbas av klassförakt etc. I strävan för ett mer demokratisk samhälle behöver vi förstå varför så många grupper inte känner sig inkluderade idag.

2. Vad fick dig att engagera dig för en mer jämlik värld?
Det handlar om rättvisa och solidaritet. Det handlar om jämlikhet och jämställdhet. Det handlar om resursfördelning och att skapa ett samhälle där alla oavsett vem dom är ska kunna förverkliga sina drömmar. För att nå det utopiska samhället behöver vi synliggöra de trösklar, strukturer, normer och tankemönster som idag utesluter så många från att kunna fullt ut påverka det samhälle de lever i. Det räcker inte att vi bara säger ”alla är lika värda” och tro att det på automatik räcker att en tänker så för att saker och ting ska vara bra. Vi behöver förstå varför vi alla inte har samma förutsättningar idag till att leva bortom förtryck och diskriminering. Vi behöver driva folkbildning och opinion för att få till politiska incitament som säkerställer många minoritetsgrupper och normbryttande gruppers rättigheter i Sverige och resten av världen idag. Det är därför jag engagera mig för en mer jämlik värld. Men det är vi som kollektiv som tillsammans kan skapa förändringen. Att normalisera samtidens Sverige är av stor vikt för att så få som möjligt ska känna självhat och mindrevärdeskomplex.


3. Har du haft en förebild och varför?
Jag har haft många förebilder i mitt liv. Under många tidpunkter i mitt liv har förebilder varierat. Som liten kanske det var en fotbollsspelare eller en lärare. Men mina förebilder är de som vårt samhälle inte alltid ser som kompetensbärande personer. Det kan vara allt ifrån Taxichaufförerna i Malmö som har mer kunskap att ge än alla Wikipedia källor tillsammans. Det kan vara alla fritidsledare och ungdomsledare som ger så mycket till alla barn och unga. Det kan vara sjukvårdspersonalen som sliter för att ge oss det bästa vården. Det kan vara min familj, mina vänner, dina vänner, folk man träffar på gatan.

Men givetvis har jag även personliga inspirationskällor. Även om jag inte gillar ikonisering så finns det självklart personer som har inspirerat mig, både musikaliskt men även engagemang mässigt. Jag tänker på Muhamed Ali. Jag tänker på Feirouz. Jag tänker på Malcolm X, Katarina Taikon, Martin Luther King Jr, Ibn Rushd, Ibn Sina, Zumbi das Palmeiras, Freire, Nina Simone, Parvin, Rumi med flera. Även min tro är en stor inspirationskälla för mig.


4. Vad är ditt bästa tips till personer som vill engagera sig?
Utgå från de frågor som du själv brinner för. Var solidarisk till de rörelser och personer som driver frågor som inte direkt drabbar dig som individ. Se aldrig något engagemang som mindre värd. Gör det bästa från dina förutsättningar. Var aldrig rädd för att kontakta nya personer och organisationer. Dela gärna med dig av dina egna kunskaper och nätverk. Se människor som kunskapskällor. Stötta och backa upp när du kan. Och framförallt ta hand om din hälsa. Många aktivister gör ett fantastiskt jobb. Men många går in i väggen med för att kampen ofta är tuff. Se till att ta hand om dig och dina medmänniskor. Våra kroppar är som heliga tempel. Vi behöver våra om oss själva och varandra. I ärlighetens namn så är jag sämst på att ta hand om min egen hälsa. Så det är oftast lättare att ge tips till andra än att själv utgå från det tyvärr.


5. Varför tror du Agenda: Jämlikhet behövs?
Jag tror på en plattform där vi kan dela med oss av olika initiativ och se hur många organisationer, föreningar, personer, nätverk och initiativ det finns som jobbar med MR och Jämlikhetsfrågor. Jag tror att Agenda: Jämlikhet kan skapa synergieffekter och samverkansprocesser mellan olika rörelser som gör ett sjukt bra jobb. Att vi kan backa upp varandra, stötta varandra och ge tips till varandra. Jag vet att det låter klyschigt, men tillsammans är vi starkare.

 

Sida 1 av 2

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug